
Sågverkspatronen Frans Kempe såg möjligheterna till att bygga ett sågverksamhälle ute i havet där andra bara såg ofruktsamma klippor. Norrbyskär blev ett mönstersamhälle.
Frans Kempe var ett av elva syskon som byggde upp Mo och Domsjö med start 1872 i Ångermanland. Efterfrågan på sågade trävaror blev på en gång stor och man sökte en ny plats där det fanns skog i närheten. Frans Kempe deltog i en jakt och fick höra talas om de öde skären. Inlandsisen formade Norrbyskär men det var sågverkspatronen Frans Kempe som på tio år byggde upp ett komplett sågverkssamhälle där allt fanns. Skrämmande och intressant.
Kempe insåg att det skulle kunna var kusligt att bo ensligt ute i havet och satsade på ett modernt samhälle med goda bostäder, sjukvård, bra skola, möjligheter till odling med nära till arbetet. Läget gav honom också möjlighet att hålla kontroll över nykterhet och socialt beteende, att låta invånarna slippa "att skaffa sig rusdrycker och förstöra sina pengar på dumheter".
Strikta regler för boende
Sågverksarbetarna bodde nära sågverket, hyvleriarbetarna nära hyvleriet, men hade att följa 18 uppsatta regler för att få bo i bolagets bostäder, man fick till exempel inte sova i köket, hundar var förbjudna och det var inte tillåtet att hålla möten i hemmen. På samma sätt var både facklig och politisk verksamhet förbjuden eftersom frågorna enligt Kempe skulle lösas i samförstånd på det lokala planet. Därför lät också Kempe bilda ett förtroenderåd av lojala arbetare.
Åtta potatisfåror, tillgång till tvättstuga, badhus, bagarstuga och verkstad var basen. Männen arbetade i bolaget, kvinnorna skötte hemmen och kunde driva någon näringsverksamhet på sidan. Många stickade, vävde och sydde. Fristående affärsmän kunde etablera sig och bolaget höll i pensions- och sjukkassa. För fritiden fanns nykterhetslogerna Kustbevakaren och Skärets ros, kyrkan, olika församlingar, en biograf och bibliotek. Både fotbolls- och bandylag gjorde sig gällande på fastlandet.
Blomstrade under 1920-talet
Livet på Norrbyskär blomstrade som bäst under 20- och 30-talen. Men så småningom avtog efterfrågan på sågade varor och MoDo hade för många sågar. På Norrbyskär var det färdigsågat 1952, men äldre arbetare blev kvar för att bygga pråmar, magasinera timmer och renovera bogserbåtar. Som mest fanns 1 130 öbor, på 60-talet höll AMS verkstadsskola till i såghuset. Men byggnaderna började förfalla, taken rasade in, gamla pråmar sjönk, kajerna splittrades. På 70-talet flyttade ändå några unga familjer till Norrbyskär, men de flesta fick ge upp när kommunen drog in färjan.