Att växa upp med en psykiskt sjuk mamma...

Har inte funderat så mycket på detta förrän en kollega på jobbet undrade om jag inte kände en sorg över att inte ha en mamma. Jo när jag tänker efter så sörjer jag ju faktiskt den mamma jag inte hade men inte den jag har. Var bjuden på kalas härom dagen och då satt jag och avundades genemskapen och värmen jag kände i den familjen. Min pappa var ju den som räddade mamma i alla lägen och när han dog -98 så föll allting för henne. Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om min mamma men det skulle ta dagar att skiva haha. En sak som nog kommer att följa mig hela livet är att jag alltid är så rädd för att inte ha pengar. Min pappa gav mamma pengar varje vecka till mat och kläder. Mamma skyndade sig att göra av med alla pengar utan att tänka på att vi faktiskt skulle ha mat och kläder. Följden blev att hon skickade mig och min syster till affären för att handla på krita, varje vecka. Aldrig att hon skulle gå dit själv och där stod vi som några fån som fick klart för oss att nu får ni snart inte skriva upp längre. Idag kan jag ju se det ur ett helt annat perspektiv och jag tycker verkligen syn om henne för att hon inte har någon sjukdomsinsikt. Hon skulle kunna leva ett rikt liv om hon fick den vård hon behöver.
Som du alltid sa mormor: vi kan inte göra något som så länge hon inte själv inser att hon behöver det.
Tänk, att det skall behöva ta hela livet att bli barn, och våga tänka ett barns tankar igen. Stora huvudfotiga tankar: Vad-är- livet-för-en -egendomlig-historia? Till exempel. Klok är jag inte, men förtvivlad, det är väl alltid något att vara!